Welcome to Gaia! ::

Jag hade tänkt göra en liten undersökning här för att se lite hur det ligger till på rollspelsfronten. Jag vet inte hur många månader jag kommer stanna i Kramfors när jag väl flyttar hem, men det kommer nog bli till minst Mars.
Men här kommer lite W.I.N.G.S relaterade frågor:

Fråga 1: Vill du spela vidare i samma värld, med nya krafter, nya karaktärer och ny storyline?
Fråga 2: Om Nej så behöver du inte svara på fler frågor. Om Ja, vill du då spela vidare i en framtida miljö (cirka 2050), eller i ett alternativ universum i vår egen tid?
Fråga 3: Har du några förslag på krafter som du inte tror finns med i "databasen"? Isåfall, skriv ner dem!

-------------------------------------------

EPILOG

Det tog inte lång tid innan effekterna av Hombres sista stöt satte in. Hela gänget började sakta känna sig sämre och sämre, en känsla som spred sig till alla de kände. Folk runtomkring dem började insjukna. Stigande feber, yrsel, smärta i musklerna. Inom loppet av en månad hade hela Geo Nexis i Los Angeles insjuknat.

Tiden gick, och det spred sig. Endast personer med krafter föll offer för sjukdomen. Det spred sig över världen, och medierna stod på tå och inväntade nästa insjuknande. Även människor man aldrig trott sig ha krafter började insjukna. Såväl politiker som hamburgevändare.

Man trodde att sjukdomen skulle bli en farsot... men sanningen visade sig bli den att den inte var dödlig. Sjukdomen gjorde något, men den dödade dem inte. Den tog bort deras krafter. Alla krafter. Balans mellan himmel och jord, Gud och människa, blev återställd.

Det var då man insåg det. Den sista gåvan som Hombre hade givit var i själva verket bara den balans som han själv hade rubbat. Han återställde allt ont han åstadkommit genom att ta bort alla krafter. Alla krafter som en dag skulle förstöra världen.

Men om vi skjuter undan alla globala, episka händelser så ser vi ner på en individuell grupp i Los Angeles, arbetandes på en bar i vad som en gång var ghettot på South Beach. En grupp svartklädda människor står utanför ingången och skakar hand - alla med sina egna planer inför framtiden. Det här är historien om vad som hände med Wings Institute for Nationally Gathered Heroes.

Raymond "Sunray" Lewis

Sunray hade fått veta hur han skulle bli i framtiden, om inget annat hände. Besatt av tanken att bättra sig begav han sig från Los Angeles, på egen hand, för att åka till en plats där han visste att han skulle kunna göra nytta.

Han åkte tillbaks till Himalaya. Det fanns ett tempel där, med en grupp tigrar som behövdes ta hand om. Deras tidigare ägare var död, och byborna kunde inte kontrollera dem. Han behövdes där, och han kunde träna tills han själv en dag skulle bli lika skicklig som den person som bott där innan.

Han blev en legend i området. Mannen från Västerlandet, som räddade byborna från den arga tigerfamiljen.

Men han blev inte ensam. Under en turistresa genom bergen träffade Raymon på en gammal bekant - Clarence Clover. Hon arbetade som turistguide, och hade blivit överfallen av banditer. Hennes turister hade tagits till fånga, och hon hade blivit misshandlad och lämnad för att dö i bergen.

Med Raymonds, byborna och tigrarnas hjälp fick banditerna vad de förtjänade. Clarence kunde inte låta bli att fatta tycke för mannen som räddade hennes liv, och hon bestämde sig för att stanna med honom i bergen.

Många år senare kan man fortfarande finna familjen Lewis i bergen. Maken Raymond och makan Clarence begravdes i bergen efter att ha dött en naturlig död vid 76 års ålder. De begravdes av sina två söner och deras barnbarn, som fortfarande bor där - och tar hand om den nu betydligt större familjen med tigrar.

Henry "Maelstrom" Cameron och Bruce "Puppeteer" Stephensson

Överlycklig över att sjukdomen inte visade sig vara robotviruset fortsatte Henry sitt arbete tillsammans med Bruce. Teknologin som Janne Kristensen hade fört dit var intakt, och deras forskning fortsatte i hemlighet med hjälp av de lokala gängensom hjälpte till i baren.

När robotviruset till sist kom, år 2011, så var de förberedda. De lyckades inte hitta ett botemedel som kunde återställa robotiserade delar, men de lyckades ta fram ett sätt att byta ut de robotiserade delarna mot en "biomekanisk" motsvarighet. En ganska enkel procedur, som krävde ganska avancerad teknologi. Hundratals människor dog, men det var en acceptabel förlust i jämförelse med att hela världen kunde dö.

Henry Cameron och Bruce Stephensson fick Nobelpriset. Bruce drog sig tillbaka med en suck för att fortsätta att jobba på annan ort. Han lämnade livet som hjälte bakom sig och låste undan sina gamla minnen. Han tappade kontakten med sina gamla vänner, och levde ett nytt liv, i nuet, i Irland. Han slog sig ned som bilmekaniker på landsorten, och gifte sig så småningom med en servitris på den lokala pubben. Han levde ut sina dagar lyckligt, och blev ofta kallad för "den mest mänskliga man de någonsin träffat" i trakten. Under sena decembernätter kunde gamla medlemmar av Wings fortfarande få ett telefonsamtal från Bruce, som står och tittar tillbaka på sin gamla dräkt.

Henry levde vidare på namnet som Nobelpristagare. Han fortsatte sitt arbete, för mänsklighetens bästa. Han fick ett besök från Amanda Pilfrey, vars kraft hade avtagit. Hon åldrades kraftigt, och såg ut att vara närmare 70 när hon väl träffade Henry igen. De spenderade sina sista dagar tillsammans som vänner, där Henry fick en chans att lära känna henne som den människa hon egentligen var. När hon väl dog så dog hon bland vänner, nära och kära. Det var här som Henry träffade sin maka - en släkting till Amanda, vid namn Nicole. Nicole Pilfrey. De gifte sig så småningom och fick tillsammans två tvillingdöttrar.
Vid 45 års ålder tog han ett steg in i den politiska karriären, där han sedan fick ett betydande jobb (mer om det senare).
Han dog vid 74 års ålder av en hjärtattack. Det var en stor förlust som sänkte den amerikanska flaggan i sorg.

För Bruce och Henrys skyddsling, Smilla, hände det något förunderligt. Hon försvann. Hon gick upp i rök. Men någonstans i framtiden kanske det en dag föds en flicka, som redan i fosterstadiet hade en arm av metall...

Max "Bodymass" Calaway och Lucas "Master Molder" MacPhearson

Max stannade på pubben i några år och fortsatte att spela tillsammans med Lucas, varannan kväll. De stannade där i närmare ett år, innan Max band lyckades få ett skivkontrakt. Deras första skiva blev en hyllning till de prövningar som Wings hade fått gå igenom. Den döptes till "St.Matthias", efter doktorn som tog hand om alla från dag ett. Bandet växte, och deras tredje album sålde platinum. Max drog sig aldrig tillbaka. Han blev en modern tids musiklegend. Han dog i en flygplansolycka på väg till en välgörenhetskonsert år 2032, som ensamstående far till tre barn.

Lucas började, trots förlusten av sina krafter, att få visioner av sin avlidna mor. Det inspirerad honom i musiken, i vardagen och i allt han gjorde. Han blev en lugn, vänlig människa som talade till folket utan att klättra upp i politiken. Han blev den mannen som man träffar på gatucaféet. Den man som man talar med för att få hjälp med livet. Vardagshjälten med den naturliga visdomen. Utan utbildning i varken psykologi, religion eller medicin blev han en man som hjälpte många, många människor med sina problem.

Han flyttade till St.Louis på sin 40-årsdag. Han blev en lokal "Dr.Phil"-symbol, och gjorde några enstaka framträdanden i TV. Han levde på gåvor och donationer, men även lottovinster. Han fick många tips från sin mor om vilka nummer han skulle spela på.
Han dog av en blodsjukdom vi 60 års ålder. Vid sin dödsbädd hade han tre barn och fyra barnbarn. St.Louis och dess invånare glömde honom aldrig, och gjorde hans hus till en kultursymbol för Tro och Visdom.

Robert "Door Master" Dice Jr

Det var inte lätt för Robert. Han hade alldeles nyss hunnit vänja sig vid tanken på att kunna åstadkomma fantastiska saker. Helt plötsligt var han tillbaka som en vanlig människa igen. Hans besatthet i renlighet och bakterier, tillsammans med traumat av att ha förlorat sina krafter efter en längre tids sjukdom gjorde honom galen. Han blev inlagd på mentalsjukhus.

Efter flera års terapi träffade han på sitt livs kärlek - Gina Davis. Hon var nu återställd från sina skador, och hade med hjälp av biomekanik (tillverkat av Henry Cameron och Bruce Stephensson) lyckats återställa sig nästan helt. Efter behandlingarna som Robert hade råkat ut för var han en skadad och förstörd individ, precis som Gina. De förstod varandra. De passade tillsammans.

De fick inga naturliga barn tillsammans, men adopterade fyra. Gina började arbeta på ett barnhem och Robert fick hålla sig borta från städfirmor (för att inte falla tillbaka i gamla mönster). Därför började han en ny karriär som låssmed.

På ålderns höst blev han en rundmagad, glad karl. Han blev änkeman, då Gina dog redan vid 50 års ålder. När han väl dog, vid 80 års ålder, tog hans fyra barn hand om honom. Han dog med människor som älskade honom runt sig.

Charlie Stone

Gick tillbaka till en karriär inom bodybuilding och boxning. Han fick en plats i boxningslandslaget, och blev en känd atlet. Det var en karriär kantad av svårigheter, misstankar om drogmissbruk, tillfälliga avstängninar och en världsslående comeback.

Även om hans kropp var av kött så var hans sinne fortfarande som sten. Han slutade aldrig att se framåt mot sitt mål - Världsmästare.

År 2024 blev han världsmästare i tungvikt. Med sitt livsverk avslutat föll han bakåt i en djup depression och slutade omedelbart. Han gick tillbaks till ett enkelt, familjärt liv. Efter flera misslyckade förhållanden gav han upp och fortsatte sitt liv i ensamhet.

Han dog vid 63 års ålder av en överdos av sina mediciner. Innan han dog fick han reda på att han hade ett barn med en av sina ex-fruar. Ett barn som trots alla motgångar var stolt över honom. Han dog med vetskapen att han hade åstadkommit något gott i världen.

Jacob "The Alchemist" Jackson

Försvann till Egypten, där han fortsatte att leta reda på vad som hände med dödsguden som vandrade. Med hjälp av Egyptens regering lyckades han hjälpa dem i gripandet av den farliga kulten. Dödsguden försvann så småningom, som ett resultat av att balansen hade återställts. Det är den officiella berättelsen. Måna andra källor säger att Jacob själv inkapslade guden i sin egen kropp.

Jacob tog semester i Sydamerika, rättare sagt Mexiko. Där träffade han en gammal bekant - Miles Kriley. Vad som hände mellan dessa två personer är okänt, men två dagar senare fann man Miles Kriley död i en container. Dödsorsaken visade sig vara en ytterst sällsynt bakterie som orsakar en slags hjärtsvikt i sina offer. Sjukdomen sägs att inte ha synts sedan innan jesu födelse. Jacob blev huvudmisstänkt, men friades på grund av brist på bevis.

Jacob försvann spårlöst från kartan efter att ha friats. Vittnen säger att han flyttade tillbaka till Los Angeles för att jobba som bartender på sin gamla bar. Försök till att hitta honom har resulterat i korta svar från irriterade gängmedlemmar, vars åsikt är att man ska "lämna hjältar ifred".

Adam "Graviton" East

Skaffade sig ett enkelt jobb inom ett vaktföretag för att kunna försörja sig själv, Janice Bailey och Ak'Thala (som officiellt adopterades under namnet Gabriella).

Janice och Adam gifte sig år 2009. Samma år fick de tillsammans en son de döpte till Gabriel.

Adam jobbade sig inte upp genom vaktfirman, utan pluggade vidare inom polisyrket. Han blev snart anställd inom polisen, och arbetade sig snabbt upp till polischef för ett helt distrikt. Men han kunde inte överge tanken på sig själv som politiker. Han kunde inte låta bli att tänka att han kunde bli en god president, och inte ens sådan som han såg i sin vision.

Han pantade sin pin-flagga, som visade sig vara gjord av en sällsynt metall. Med de pengarna började han finansiera början på sin politiska karriär.

Vid 46 års ålder blev han till sist President. Som vicepresident valde han sin gamle vän Henry Cameron. Den tiden de hade vid styret var skandalfri, klandringslös och en välkänd folkfavorit. Det var så mycket gott som gjordes under den tiden, och de båda blev väl omtyckta även långt efter att de stigit ner från rampljuset.

Ak'Thala (Gabriella) växte upp. Hon stördes inte av sitt utseende, utan gjorde en karriär som akrobat. Hon tävlade i olympiaden och tog hem flera medaljer för sitt land. Hennes far kunde inte ha varit stoltare. Sonen, Gabriel, nöjde sig med ett enkelt politiskt jobb på mindre skala. Han blev så småningom Senator i West Virginia, med en moral kompass som hans far hade ställt rätt redan från dag ett.

Janice och Adam levde sina liv lyckligt. Adam dog av naturliga orsaker vid 78 års ålder. Janice dog två månader därpå.

Stephanie "Necra" Clarke

Stephanie levde på grund av sin kraft. När hennes krafter avtog dog hon direkt i sängen. Lucas var den som hittade henne. Synen av henne, död, försvann aldrig från hans minne. Hon sörjdes länge av det som återstod av hennes barndomsfamilj, och glömdes aldrig bort av sina vänner.

Vilket leder oss tillbaka till det första vi ser. En grupp svartklädda människor utanför en bar i Los Angeles-ghettot. Alla bestämmer de sig för att hedra hennes minne på något vis. Med framtida goda gärningar, med en stilla bön om natten eller med en enkel blomma på hennes grav, på hennes födelsedag.

Men Stephanie visste att hon skulle dö. Tiden innan hon dog använde hon för att måla. Hon målade en serie av tavlor. Serien kallades för " The Twelve Feathers", då det var tolv tavlor som representerade svårigheterna hon själv, hennes vänner och hennes familj hade fått gå igenom under tiden hon upptäckte sina krafter. Det var en hyllning.

The Twelve Feathers såldes på auktion, och varje tavla drog in miljoner. Pengarna användes för att bygga nya sjukhus, och ett barnhem (som Gina Davis sedan började arbeta vid).

Inom vissa kretsar anses hon än idag vara ett helgon, och de barn som växte upp friska och krya på grund av henne glömde aldrig hennes namn. En generation som älskade henne växte upp, och såg henne som en mor som älskade dem från andra sidan graven.

-----------------------------------------

Och där har vi det. Berättelsen om människorna som ville hjälpa världen att bli en bättre plats. Om de lyckades eller inte får ni avgöra själva.
Man kan dock vara säker på en sak - De försökte. Det är mer än vad många andra gör. De försökte, och de satte sina spår i historien.

Föga anade de enkla ungdomarna som satte sig på en buss i början av 2000-talet att de skulle ändra världen för alltid.

Om de visste hur det skulle gå... skulle de ha ändrat sig?

Aldrig.

THE END

s**t alltså.
Kom på mig själv att bli tårögd vi mer än ett tillfälle. Det känns som om det här var ett sjukt roligt gäng att spela med, karaktärerna blev underbara. Och nu tycker jag att avslutet var nästan bättre.
Sjukt bra helt klart. Och WINGS kommer jag alltid ha som ett av mina favoriter, någonsin.

Fan vad synd att jag inte var med på sista äventyret, trodde ju att det skulle komma ett till men men.

WINGS var kanske det bästa rollspel(/campanj) jag spelat på senare tid, våra karaktärer kändes så levande och du Dennis lyckades verkligen med att ge oss den där äkta superhero känslan med både karaktärer och världen.
Jag kan bara beklaga för mig själv att jag inte var där på sista delen, men det är ju inte Dennis fel som gjorde en solklar 10-poängare med WINGS.

Sedan blev jag ju väldigt lycklig av att läsa att allt gick bra till slut för mig iaf biggrin

1. Jag bor inte i kramfors crying curse j00!!!!!!!!!!!!

2. Ja

3. EL!!!! BLIXTAR OCH DUNDER!! MAGISKA UNDER!!! DADADA DADAAAA!! DADA DAADAA DA DADADADAAAAA!!!

1. JA! Hade mycket kul med Wings och spelar gärna igen.
2. Vilken tid det är spelar igen roll för mig, bara det blir av.
3. Återkommer med förslag direkt till Dennis.